Sedan 2005 har EU haft ett handelssystem för utsläppsrätter i syfte att minska utsläppen av växthusgaser genom att öka de ekonomiska incitamenten. Tanken är att EU sätter ett tak för hur många ton koldioxid som får släppas ut och att företag köper rättigheter att släppa ut koldioxid.
EU:s system för handel med utsläppsrätter omfattar EU:s 28 medlemsländer samt Norge, Island och Liechtenstein. Inom dessa länder omfattas företag inom vissa definierade sektorer. De sektorer som ingår i systemet är framförallt tyngre industri såsom järn- och stålindustri, förbränningsverksamhet, kraft- och fjärrvärme, pappersbruk och mineralindustri, men även flygaktörer inom viss mån. Sammanlagt ingår ungefär 13 000 anläggningar som tillsammans svarar för cirka 45% av utsläppen av växthusgaser som sker inom EU. Koldioxidutsläppen från andra verksamheter, som således står för ca 55% av EU:s växthusgasutsläpp, är oreglerade.
Principer och mekanismer
En utsläppsrätt motsvarar ett ton koldioxid och företag som omfattas av systemet måste ha minst lika många utsläppsrätter som deras årliga utsläpp orsakar. Företag som äger fler av dessa än deras utsläpp motsvarar kan sälja utsläppsrätterna till andra företag. Effekten som eftersträvas är alltså att företag som har stora koldioxidutsläpp behöver betala mer än företag som har mindre koldioxidutsläpp samt att ett företag som minskar sina koldioxidutsläpp också gör en ekonomisk besparing.
Fördelningen av utsläppsrätter fungerar så att EU auktionerar ut ett antal som företag får köpa. Utöver de som auktioneras ut delas även ett ganska stort antal utsläppsrätter ut gratis till företag inom vissa utvalda områden. Motiveringen till att dela ut dem gratis är att minska risken för läckage, det vill säga att företag är utsatta för en global konkurrens som skulle medföra att verksamheten, och därmed koldioxidutsläppen, flyttas utanför EU:s gränser. På grund av auktioneringen och handeln med utsläppsrätter bestäms priset på en utsläppsrätt av marknaden.
Kritik mot system av handel med utsläppsrätter
Systemet för den här typen av handel har mött hård kritik. Det primära skälet till detta har varit att priset på dem har varit för lågt. Finanskrisen 2008 medförde en lägre ekonomisk aktivitet, vilket resulterade i mindre koldioxidutsläpp. Följaktligen blev det ett överskott på marknaden och eftersom företag har kunnat behålla outnyttjade rättigheter på utsläpp har antalet utsläppsrätter på marknaden förblivit större än utsläppen från företagen som inkluderas i systemet. Det låga priset på utsläppsrätter har gjort att effekten av systemet likväl som att köpa dem som klimatkompensation har ifrågasatts.
2017 beslutade EU-parlamentet och Ministerrådet om att reformera systemet för handel med utsläppsrätter. Reformen ska träda i kraft 2019 och kommer innebära flera förändringar som förväntas medföra en ökning av priset på utsläppsrätter. Bland annat ska taket för antalet utsläppsrätter minska snabbare, nämligen med 2,2% per år istället för 1,74%. Därtill införs mekanismer för att reglera och minska antalet outnyttjade utsläppsrätter som sparas. Prognoser har gjorts som visar på att priset för en utsläppsrätt kommer stiga från dagen 7 euro till uppemot 37 euro runt 2023-2024 för att stabiliseras runt 23 euro till 2030.
Källor: Naturvårdsverket, Energimyndigheten
